Ulf Andersson

Väldigt länge sedan jag skrev något. Det beror delvis på att jag har ännu mindre att säga än innan, delvis på grund av att andra lite viktigare saker kommit emellan. För att hålla mig vid någorlunda god vigör under tiden har jag köpt en miljöbil. Alla har ju tjatat att man inte kan åka omkring i en diesel som jag gör. Dessutom har jag beställt en dieselbil till, visserligen i stället för den jag har men den är säkert inte godkänt i allas ögon. Diesel som diesel, i Sverige  är dieslar ju till skillnad från resten i av världen "skitgrisar". Visserligen kör frun en bensinare som nästan är godkänd numera men jag känner mig ändå lite utstött i vårt miljösamhälle. Därför bästämde jag mig för att investera i en bensinbil, det blev en sjutton år gammal SUV med treliters sexa i. Visserligen en väldigt liten SUV, men den kanske ändå inte är riktigt godkänd? Jag är nog för evigt utstött ur det samtida miljösamhället. Men, va fan, jag lever, har kul och vem vet hur länge det varar?

Våren är här igen. Intentionerna står som spön i backen, allt ska göras bara våren äntligen är här. Måla om huset, fixa platsen till avfuktaren, klippa buskar, olja virket i altanerna och trädgårdsmöblerna, städa bilen, göra fint i trädgården. Det finns inga gränser för ambitionerna, frågan är bara om den gamla kroppen orkar leva upp till alla idéer om vad som ska göras. Ibland, observera bara ibland, slår det mig att jag faktiskt inte är tjugo år längre. Jo, det är jag ju men det har ju faktiskt gått ett rätt stort antal år sedan dess. Jag måste tyvärr medge att de inte passerat helt obemärkt förbi, i alla fall inte i kroppslig bemärkelse. Men skam den som ger sig, det ska fan ge upp!

 

Det är lätt att planera arbeten, det krävs lite mera att utföra dom. Sträckan mellan planering och utförande känns längre och längre för varje år som går. Det är också allt lättare att hitta orsaker att inte göra det man planerat. Är det visdomen eller latheten som ökat med åren? Måste vara visdomen, lat har jag ju alltid varit.

 

Varför ökar klyftan mellan vad man vill göra och vad man gör? Jag vill ju tro att det beror på att man (det vill säga jag) lärt mig mera och därmed vill göra mera men det är nog bara att lura sig själv. Troligen är det jag vill göra ganska konstant från år till år och det jag verkligen gör är stadigt sjunkande. För tio år sedan byggde vi ut huset, ett väldans slit under ett halvår. Idag skulle jag nog inte ta på mig den uppgiften, det känns inte alls lockande att ägna ett halvår åt att jobba för fullt på arbetsplatsen, komma hem och köra stenhårt till det blir mörkt för att sedan stupa i säng och sova dag efter dag. Utom på helger förstås, då hoppade jag ju över den där biten med arbetsplatsen. Verkar inte alls lockande idag, nu skulle jag kunna tänka mig att pendla mellan sängen och uteplatsen på heltid.  

 

I övrigt känns det som om jag vore om inte tjugo så i alla fall tjugofem. Så det så.

Som någon kanske upptäckt har det varit kliniskt fritt från nya inlägg på den här sidan ett tag.
Jag har inte somnat in alldeles utan är vaken, i alla fall då och då.
Uppehållet beror på fler saker, trötthet är den största orsaken men också att
andra händelser har tagit min tid och att huvudet har varit fritt från tankar.
Nja, det sista får jag nog ta tillbaka, dels är det inte något som bara gäller för
den senaste tiden, dels kanske det är mera korrekt att skriva fritt från idéer.
Inte för att jag kan säga att jag nu sprutar av nya idéer men något kanske det
kommer ut i alla fall.

Våren har kommit som ett brev på posten. Visserligen gällde inte brevet själva våren utan det var
den årliga kallelsen till tandläkaren som kommer varje vår. Man kan väl med lite god vilja se den som ett vårtecken? Då är det ju i alla fall något positivt med eländet. Inte för att jag är rädd för att gå till tandläkaren men jag kan inte säga att jag njuter av att ligga och stirra i taket en halvtimma medan någon rotar runt in matintaget som om dom förgäves letade efter en guldplomb att stjäla. Sen kommer ju det allra värsta, man ska avstå en ansenlig summa pengar för att bli utsläppt. Jag kan lätt räkna upp en hel rad saker som skulle vara roligare att göra för de pengarna.

Frånsett allt inledande gnäll måste jag väl erkänna att livet trots allt är ganska bra. Snö-eländet har försvunnit, vårlökarna börjar titta upp och solen skiner. I alla fall tidvis. Katterna och skatornahar vårkänslor, dock inte för varann. Läget verkar lite lätt spänt i det zoologiska umgänget, de låtsas helt enkelt inte att de ser varandra när de möts på gräsmattan. Det kanske beror på att inte ens Simon har velat vara ute i vinter så att dom inte setts så mycket de senaste månaderna. De får väl börja öva upp sina sociala kontakter igen.

När jag ser mig omkring så ser jag en hop medelålders för att inte säga äldre män och kvinnor. Vart tog alla jämnåriga vägen? Är det bara jag som fortfarande är nyss utsläppt från tonåren? Ja, det kanske är att ta i lite grann, det är nog trots allt nästan trettio år sedan dess men vad då? Det känns ju som om det var härom året och jag har ju inte ändrats något sedan dess. Visserligen har midjan växt (och krympt och växt) och så måste armarna ha blivit lite kortare, de räcker inte till när jag läsa tidningen nu för tiden. Det kan inte bero på att jag fått sämre syn, jag ser fortfarande lika illa som när jag var tonåring eller hur det nu var. Förresten, min tes i den frågan måste anses helt bevisad. Jag hittade nämligen en gammal skjorta från den gamla goda tiden med stora slag (sjuttiotalet) och ärmarna på den slutade strax under armbågarna. Så det så.

Det är ändå lite trist att se människor som bara borde vara barnrumpor tappa håret och få rynkor. Hur kan det komma sig? Är det så att det är något fel på min spegel så att den filtrerar bort vissa detaljer på mig? Eller finns det något litet fiffigt filter mellan ögonen och hjärnan på mig som ser till att jag inte ser dom? I så fall, vad heter det? Rynkfilter, åldersfilter eller bara helt vanlig skumögdhet?

Nej, nu är det dags att sätta igång med snöskottningen. Förresten, har inte snön blivit tyngre de senaste åren? Såvitt jag minns var det ingen större match att svepa av snön på uppfarten för ett antal år sedan men nu är det ett helt företag. Beror det på att minnet är lite si och så numera eller på att orken inte är vad den varit? Vilket är värst?

En gång var det ett litet sällskap på tre killar som skulle gå på krogen. Två av oss gillade tjejer, en gillade andra mänskliga varelser (och det både syntes och hördes). Vi var alla tre fullkomligt medvetna om våra skillnader i läggning och hade inga som helst problem med att hantera dessa skillnader.

Vi hade skitkul den kvällen. En del av vår glädje berodde på hur resten av mänskligheten betraktade oss tre. Det var till exempel inte riktigt acceptabelt att tre killar badade bubbelpool tillsammans när minst en av dom var uppenbarligen ?intresserad av män? och två kanske var lite oklara (vi spelade i alla fall lite inför den osäkre receptionisten). Helt plötsligt var poolen dubbelbokad och vi kunde inte få komma in dit trots bokning. När vi kom till en pub så fick vi en del blickar som sade att vi som inte var uppenbarligen ?gay? nog skulle akta oss. Akta oss för vad? Trodde de okunniga individerna att den stackars ?avvikande? skulle överrumpa oss, dra ner oss på golvet och våldta oss? Vi hade rätt roligt åt andra människor och deras fördomar den kvällen. En del trodde väl säkert att vi alla tillhörde det ?avvikande okönet? men det var bara lite extra kul.

Det är lätt att raljera i det här ämnet när man inte är direkt berörd av orättvisorna. Den som var med oss så kallade ?normala människor?, det vill säga heterosexuella, hade en underbar humor så att vi skrattade åt eländet men skrattet hade ändå en bitter efterklang. Varför kan inte alla vara människor rätt och slätt? Vad är vi rädda för?

Vår vän bögen hade den bästa humorn av oss. När vi glada heterosexuella började deppa ihop över allt elände drog han bögskämt, inte ett utan ganska många. Jag har aldrig hört någon som kan dra sådana historier med en sådan distans som du gjorde då. Det är inte många kvällar jag skrattat så mycket som då. Tack L.

Härom dagen åkte jag transferbuss till Arlanda. När sex män som var araber eller i alla fall från mellanöstern steg av vid SAS Flight Academy drog alla (andra) passagerare efter andan. Till min stora förvåning var jag en av alla andra. Vad har den här världen gjort med oss? För att ett antal galningar som var araber och muslimer använt flygplan som vapen i ett oklart krig för något oklart syfte så betraktar vi alla människor som fötts i en viss del av världen som potentiella hot. Varför då? Finns det några fakta för vår känsla?

Och angående religionen, varför skulle de där människorna vid Arlanda nödvändigtvis vara muslimer för att de var från mellanöstern? Där förekommer ju ett flertal religioner, bland annat kristendomen. Och vad säger att det skulle ha varit bättre ur presumtiv terroristsynpunkt att de var kristna? Galningen som sprängde delstadsbyggnaden i Texas var ju kristen. Dessutom använde han ju en bil. Betraktar vi alla som vill ta körkort som terrorister? När man betraktar trafikflödet kan man visserligen ha lite funderingar eftersom det finns en del människor som kör väldigt annorlunda. Det verkar ändå vara en lite otrolig tanke att de skulle ha skaffat körkort för att köra ihjäl grannen för att han har en annan religion. Eller gör det inte?

Om någon galen buddist nästa gång använder ett fartyg som vapen, ska inte buddister få åka båt? Var går gränsen för vem som bestämmer vad?

Från en som inget vet till någon som vet allt.

Katten Fias funderingar.

Här sitter man i lugn och ro i fönstret och studerar fåglarna. Vad tror ni händer? Jo den där vettvillingen till husse tar och stoppar in mig i en bur och fraktar iväg mig till den där konstiga människan som de kallar veterinär igen. Jag var ju där för bara ett litet tag sedan! Och varför jag ska åka tillbaka förstår jag inte alls, det hände ju precis samma hemska saker nu igen.

Först fick jag sitta i min bur i något som dom kallade väntrum men som mest såg ut som något rum som de glömt möblera. Inte en stoppad möbel så långt ögat nådde. Dessutom sprang det en massa konstigheter där, hundar och annan bråte. Släpper dom in vem som helst på ett sånt där ställe?

Efter att ha väntat i en och en halv evighet blev vi inkastade i en cell. Där kom en kvinna och klämde med en massa konstiga saker på mig. Vad är det för fel att använda händerna när man ska klappa mig? Det gör ju alla andra. Men inte hon, inte. Hårdhänt är hon också. Jag misstänker att den djäveln har något att göra med de där konstiga pillren husse och matte tvingar i mig flera gånger om dagen. Men så djävlig kan hon väl inte vara?

Sedan tog de på sig några konstiga stora grå kläder och tvingade in mig under en märklig apparat som det konstigt lät om. Efter en tid som kändes som en evighet fick jag komma tillbaka till buren där husse och matte tog hand om mig. När de hade talat en lång stund fick jag äntligen åka hem. Det var så skönt! Inte för att jag gillar att åka bil, det påstås att det hörs flera hundra meter bort när jag uttrycker min åsikt om den formen av transport. Men jag fick komma hem i alla fall.

Hoppas dom galningarna inte får för sig att vi ska göra några mer utflykter till det där stället, det är ju lika obehagligt varje gång.

Fia

PS Undrar varför de kallar mig spargrisen? Visserligen är jag lite osmal men gris är väl att ta i. Och vad är spar?

Varför är alltid nätter så korta? De far ju förbi som svarta skynken hela tiden. Och varför finns morgnar? Och varför ska dom inträffa så tidigt? Finns det ingen lag mot det? I så fall, varför inte?

Alla morgnar är besvärliga men värst är vintermorgnar. Man ska gå upp mitt i natten för att sedan gå ut i det svarta eländet. Kallt är det också men det kan man väl inte beskylla morgnarna för även om det är frestande. I alla fall, där trasslar man sig upp ur den sköna sängvärmen och försöker hitta knappen till sänglampan så att man ser vad man heter. När lampan väl är tänd känns det som det skulle kvitta med ljuset, enda resultatet blir ju att sängen ser ändå mera inbjudande ut. Sedan kommer den enda ljuspunkten i eländet, frukosten. Tyvärr är glädjen kortvarig för sedan återstår ju bara att göra entré i omvärlden och invänta kvällen så att man kan återta det enda rätta läget, sängläget. Det vore bättre att gå i ide under den mörka perioden och som kompensation för det aldrig gå upp före klockan nio på sommaren.

Många frågor blev det. Hittills har jag inte kommit på några svar. Det enda glädjande är väl att det sägs att man behöver mindre sömn när man blir äldre. Jag är alltså fortfarande ung. Halleluja.

Tror nog att jag trots allt börjar bli lite äldre och att jag trots allt inte hänger med i allt som händer. Dagens musikstilar är till exempel rena grekiskan för mig. Jag hör en massa lustiga benämningar men har ingen som helst aning om vad som skiljer dom åt. Häromdagen fick jag i alla fall veta att jag tydligen gillar en musikstil som heter indie. Jag fick veta det när P3 presenterade Marit Bergman eftersom den hurtfriske presentatören påstod att hon är Sveriges indie-drottning. Jag har visserligen hört att det finns en musikstil som heter indie men hade inte lyckats få någon uppfattning hur den låter. Nu har jag i alla fall en liten aning om hur en artist som spelar indiepop låter. Tack för det P3.

Var kommer det här vita, kalla skräpet som täcker marken ifrån? Man fryser ju tassarna av sig om man försöker ge sig iväg på en liten promenad. Det går ju inte ens att gå ut för att göra behoven utan jag får hålla tillgodo med lådan. Det är inte klokt.

Vem har beställt det möglet? Jag tror inte det är matte och husse, de ser minst lika missnöjda ut med sakernas tillstånd som jag är. Jag kan nog inte ens skylla på skat-eländena, de ser inte heller ut att gilla det. Måste vara en felleverans. Någon som vet var man kan reklamera?

När jag ändå håller på och gnäller kan jag väl berätta om en hemsk upplevelse jag hade för lite sedan. Jag råkade i ett litet råkurr och blev lite biten. Det var väl inget särskilt med det, utom att det retar mig att den där lömska kattrackan lyckades överrumpla mig. Det ska inte hända igen. Nåväl, matte tyckte tydligen att jag såg lite anfrätt ut så hon stoppade in mig i en bur och körde iväg mig till någon form av snofsig skönhetssalong där de klippte bort en massa päls och snyggade upp såret. Vad det nu skulle vara bra för. Sen sövde de mig, jag har ingen aning om varför. Sen kommer det värsta. När jag vaknade upp hade de rackarna stulit tre av mina tänder! Kan ni tänka er att det finns sådana tarvliga människor, ge sig på en oskyldig liten katt och norpa gaddarna när han är försvarslös. Och inte märkte jag det förrän vi redan var hemma heller, annars skulle de ha fått sett på fan. Akta er för skönhetssalonger!

Skatan Jakob:

Varför får inte vi något lite extra nu när det är jul? Katten stryker ju förbi och ser ut som om han ätit upp hela skinkan. Allt vi får är lite begagnad kattmat, brödkanter, skinksvålar och lite rester. Är det rättvist? Och inte ens det kan vi få behålla. Först kommer den där eländiga kråkan och sedan kommer den där andra katten och stoppar i sig vår mat. Och inte lyckas det lata skrället jaga bort inkräktarna heller.

Katten Simon:

Det där fågeleländet ska då alltid klaga. Här får han hur mycket mat som helst och ändå är han inte nöjd. Och när jag försökte jaga bort katten, kom han till min hjälp då? Inte, då satt han på sin gren och tittade på. Fegis! Visserligen är jag stor och stark men jag börjar faktiskt bli lite till åren så jag behöver hjälp mot den där eländiga hannen som inkräktar på reviret. Samarbete, grabben, samarbete! Om du nu ändå ska bo här måste du nog visa lite bättre attityd.

Julefriden vilar tung. Ja, visserligen gäller det väl bara min lilla del av världen men man får vara tacksam för det lilla i dagens värld. Förresten, majoriteten av jordens människor firar väl överhuvudtaget inte julen så varför skulle julefriden vila på den plats de lever? Fast å andra sidan, varför skulle inte friden vila även om det inte är jul? Det är ju faktiskt ett ganska behagligt tillstånd. Det gamla budskapet fred på jorden känns inte fel, synd att det aldrig verkar bli verklighet.

Jag kanske skulle önska att julefriden inte vilade fullt så tungt, i alla fall inte i min mage. Julmat är ju gott men den hör nog faktiskt till våra bonde- och arbetartraditioner från den tiden när man arbetade hårt och förbrukade alla de goda kalorierna. Nu när man ägnar sig åt att med viss möda flyttar sig mellan sängen, bordet och skrivbordet känns en del rätter lite väl mastiga. Jag vet, att äta dom är frivilligt men det är svårt att låta bli. Lite får man väl unna sig (om det bara stannade vid lite vore det ju inget problem men min karaktär är kanske inte den allra bästa).

God jul på er!

Varför blir man gammal? Jo, jag vet, det är självvalt på grund av att det enda alternativet är sämre. Men varför kan man inte bli äldre utan att bli gammal? Kroppen behöver väl inte åldras så förbannat. Man blir stel, ledbruten och skör. Dessutom får man svårt att röra sig som man gjorde i den ljuva ungdomen som tydligen tog slut utan att jag märkte det. När hände det? Och hur? Och framför allt, varför?

Och hur kommer det sig att armarna har krympt? Förr kunde jag hålla tidningen framför mig och läsa den, helt plötsligt går det inte alls längre. Eller beror det på att dom snålat in på trycksvärtan? Hur kommer det sig i så fall att det blir så tydligt på avstånd?

Och varför har folk börjat mumla så förbannat? Finns det inte någon som kan tala tydligt längre?

Det är många frågor och inga svar. Det påminner mig förresten om den där sketchen som dom där? dom där, ja dom där roliga gjorde som handlade om?. Ja, ja, jag kommer nog på det.

Katten Simon:

Jag protesterar. Nu har det där missfostret till husse stängt igen mina gluggar in under huset. Jag fick syn på honom när han höll på och stoppade in något konstigt vitt i min glugg på framsidan. Det hjälpte inte att jag skällde ut honom efter noter, han bara fortsatte. Jag skulle ha bitit honom i rumpan.

När han var klar gav jag mig på det vita skräpet med all min energi. Då gick han och hämtade en stenplatta och ställde för, den drummeln. Jag får nog gå lite på gym så jag får bort den. För in ska jag! Det är min husgrund! Så det så.

Skatan Jakob:

O så gott det är med värme! Den där lite mindre människan som av någon outgrundlig anledning är här en del nu stänger inte dörren till verandan. Där kan man knalla in och värma sig och må gott, det kan behövas nu i dessa bistra tider. Det är synd att de där äldre busarna kommer och kör ut oss. Jag som tänkte bygga ett litet vinterbo där. Undrar hur man ska kunna lura dom? Om vi bygger boet kan dom väl inte köra bort oss? Då gäller det förstås att få bort kattrackan också men det ska väl gå på något sätt. Sedan gäller det att få lillmänniskan att ge oss mat också, hon struntar ju totalt i det. Mycket osympatiskt. Men det kanske löser sig om vi bosätter oss på verandan, då blir det ju inte så långt att gå.

Katten Simon:

Nu går skam på torra land. Nu vill fågelskrällena flytta in i pensionärskuvösen. Som om det inte räckte med att dom bor på tomten och får mat. Jag får nog sätta igång att jaga dom trots allt. Sedan får matte säga vad hon vill! Det bör väl inte vara så svårt att fånga dom nu när dom fått för sig att jag är ofarlig. Sen ger de sig på och kritiserar lillmatte också, mig ger hon ju mat. Mycket sympatiskt.

Skatan Jakob:

Klart att katten skulle lägga sig i det här också. Den där otacksamme besten. När jag skulle plocka ohyra i svansen på honom häromdagen så blev han sur! Jag som bara skulle vara vänlig och så blängde han på mig som om jag hade varit oförskämd mot honom. Vänlighet lönar sig tydligen inte alls. Och så har han höga tankar om sig själv, fånga oss lär han ju inte göra. Han kan ju inte flyga!

Katten Simon:

Varför skulle jag behöva flyga? All min erfarenhet av fåglar är att dom är så dumma så att dom förr eller senare sätter sig stilla på marken. Då är det ju bara att ta ett vigt språng så har man dom. Varför tror dom där fördömda kråkfåglarna att dom skulle vara annorlunda? De är ju så lata att de mest sitter på backen och väntar på att bli matade. Snart kan dom väl inte ens lyfta som dom vräker i sig.